|
|
|
|
|
Vägarbetaren som gillar utmaningarEmma Landin tvekade inte att söka jobb som vägarbetare. Hon är medveten om att det är en riskfylld miljö men tycker ändå att fördelarna väger över och älskar att den ena dagen aldrig är den andra lik. Det är en av de allra första vårdagarna. Solen strålar från en blå himmel men vinden är fortfarande vintrigt kall på den skånska slätten utanför Lund. 24-åriga Emma Landin och kollegorna Jonny Samuelsson och Lars-Åke Larsson har stannat till vid vägkanten med sina tre lastbilar. Ett sidoräcke har skadats, troligen av plogen, och nu ska trion byta ut en knäckt trästolpe. Det är ett rutinjobb, men som vanligt är teori något helt annat än praktik. Den nya stolpen passar inte i metallfästet. För att lösa uppgiften krävs kreativitet och uppfinningsrikedom. – Det här är en av anledningarna till att jag älskar mitt jobb. Det är problemlöseri och man vet aldrig vilka utmaningar man ställs inför under dagen. Det ena uppdraget är aldrig det andra likt, säger Emma Landin med ett brett leende. Emma, Lasse och Jimmy arbetar metodiskt och snabbt. Jimmy är grävmaskinist och kör av sin maskin från lastbilsflaket, medan Emma skruvar isär fästet och förbereder operationen. Bilarna susar förbi – merparten av dem i betydligt högra hastighet än de 30 kilometer i timmen som är påbudet – men Emma visslar obekymrat när hon plockar fram de nödvändiga redskapen. Tonen kollegorna emellan är – som det brukar heta – rå men hjärtlig. – Kan inte du hämta kvasten? säger hon till Lasse och vänder sig sedan till fotografen: – Det är ju mitt jobb som kvinna att sätta männen i arbete, förstår du. Lasse är inte sen att bjuda tillbaka, replikerna kastas fram och tillbaka, det är tätt mellan skratten. – Det bästa med jobbet är ändå att få vara en i gänget. Vi klickar så otroligt bra och hjälps åt och har roligt. Det är det som gör det lätt att gå upp på morgonen, säger Emma. Det går inte att ta miste på att Emma Landin trivs på sitt jobb. Ändå hamnade hon på Svevia av en ren tillfällighet. Hon är utbildad djurvårdare, men var arbetslös och jobbade då bland annat som flaggvakt på ett konkurrerande företag. När hon sedan fick höra talas om ett ledigt jobb på Svevia tvekade hon inte. – Jag gick helt enkelt in på kontoret och presenterade mig och sa att jag ville komma på intervju. Jag hade sökt tjänsten i vanlig ordning, men man vet ju att man hamnar i en hög med massa andra ansökningar så jag tog chansen. Och den gick hem. Man kan väl säga att de köpte grisen i säcken för egentligen hade jag ju inte rätt kvalifikationer, men de var beredda att satsa på mig och det är jag väldigt tacksam för idag. Och utan kvalifikationer var hon ju inte. Intresset för maskiner och bilar har alltid funnits där och branschen hade hon fått smaka på, om än i en annorlunda roll. C-körkortet tog hon parallellt med jobbet som flaggvakt, för att förbättra sina chanser på arbetsmarknaden. Nu har Emma Landin jobbat som vägarbetare i fem år, varav de två senaste på Svevia. Hennes jobb är tvådelat. Ena halvan av dagen arbetar hon med att reparera skador, allt ifrån påkörda skyltar till knäckta räcken eller förstörda slänter, andra halvan av dagen med vägassistans på uppdrag av Trafikverkets ledningscentral. Då kan det exempelvis handla om tappad last, att bistå räddningstjänst, polis eller bärgare, hjälpa till vid olyckor, lösa akuta trafikstörningar eller bara hjälpa trafikanter med enklare problem. – Det är ett härligt utmanande jobb där det händer något nytt hela tiden. Jag skulle inte klara av ett jobb där samma mönster hela tiden upprepas. Man måste bli lite utmanad, säger hon samtidigt som hon försöker banka loss en fastrostad bult. Och att det är ett jobb med varierande uppgifter bevisades om inte annat i höstas, då Emma blev utvald att göra avstängningar av vägtrafiken när påven var på besök. – Det var en väldigt annorlunda upplevelse, men spännande och lärorik. Påven såg jag aldrig till men jag vinkade när kungen for förbi, berättar Emma. Baksidan av myntet är en tuff arbetsmiljö. Som Emma dock har lärt sig att hantera. – Mamma tycker förstås inte om det, och visst är det en riskfylld miljö. Men den värsta faran är ändå om man vänjer sig och slappnar av. Det intalar jag mig själv ofta: inte slappna av, inte glömma säkerheten. Och det är ingen tvekan, fördelarna väger över.
|
|
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
